Det började inte så bra. Den där bussen gick fem minuter före tabell, jag missade den och fick gå i ösregnet till en annan buss längre bort, som går lite oftare. Fem minuter efter öppning infann jag mig i den kassa i Erikshjälpens Second Hand-butik i Borås, där skulle jag tillbringa några timmar. 

Men jag hade inte behövt oroa mig för min sena ankomst. Tisdagar är normalt våra bästa dagar, men den här dagen var det mycket lugnt, i alla fall de första två timmarna. Kanske för att skolstarten var i dag?

Vi har haft ett par glasljusstakar av Bertil Vallien stående i vårt "finskåp" ett tag. 800 kronor ville vi ha för dem, ett pris som kan avskräcka kanske. Därför blev jag ganska förvånad när en kvinna stegade in, gick fram till mig i kassan och sa att hon var intresserad. Det blev en snabb affär, och Erikshjälpen var snart ett antal hundralappar rikare.

En annan kund hade vagnen full med skjortor. Hon berättade att hon skulle skicka dem till norra Irak, hon kom själv därifrån och ville hjälpa människor där på detta sätt. För 520 kronor får man ganska många plagg, och man skulle önska att hon kunde få skicka dem gratis.

Det blev ett par timmar också i beredningen för mig denna dag. Det är jättespännande att packa upp lådor och se vad de kan innehålla. Ibland gör man riktiga fynd, men det gäller att se upp, saker som jag själv inte tycker är så snygga, kan vara värda en hel del. Av respekt för dem som skänker, får vi inte ta för lite betalt.

De tre små barnen behövde passas från lördag till söndag. Deras pappa, som tyckte att mamman måste muntras upp efter jobbiga veckor med betygssättning och provrättande, hade ordnat med en överraskningsfest och bjudit in hennes sju närmaste vänner.
Allt gick bra, och när lillebror, som inte introducerats till lördagsgodis, hade somnat togs läckerheterna fram. Efter mumsande till Bompa lade sig även de.
Bättre sömn har jag haft än denna natt, först vaknade jag av ett kort skrik från lillebror, sedan av storebror som föll ur sängen. Sedan var han kissnödig. Före halv sex hade syster och lillebror sovit färdigt och ville att jag skulle läsa Visst kan Lotta cykla. Sova på morgonen får jag ju göra så ofta annars.
När morgonen avlösts av dag, vattnade lillebror gräsmattan, syster rensade bland blommorna och storebror hjälpte Håkan att riva upp plattor. Dessemellan kröp de ner i sitt bo - dynlådan.
Ja, det var ett händelserikt dygn.

Det har jag inte varit på 45 år, men det är jag nu, då jag fått sommarjobb på min gamla arbetsplats. I två veckor finns jag på familjeredaktionen igen, så roligt. Och alla som var glada att se mig igen, det var rörande. Det mesta var som vanligt, men med många nya (och unga) ansikten. Jag kommer att vara ensam med personligt-jobbet om ett par dagar, spännande! Men så konstigt, när jag kom i morse, kändes det inte alls som om jag varit borta i ett halvår. Inloggningen och allt dataarbete satt också så fort jag lade fingrarna på tangentbordet. De mindes bättre än själva huvudet.

Dagen skulle firats med utflykt till park, picknick med pannkakor och Sverigebakelse. Men regnet satte stopp, istället blev det hemlagad pizza och bakelse i hemmet. Vi var åtta som bänkade oss runt bordet för att i mångkulturens namn först njuta av italiensk nationalrätt, som följdes av Sverigebakelsen, originalet förstås, som skapades av en Borås-konditor för kanske 30 år sedan. V som är fyra år förkunnade före maten att hon inte tyckte om pizza, varefter hon åt två portioner. Lillebror, 1,5 år, åt som vanligt allt med god aptit och brast i gråt när tallriken var tom. Storebror, 6 år, var lika väluppfostrad som alltid och berömde måltiden.
Vi blir nog bättre och bättre på att fira vår Sverige-dag. Vilket är bra, det här landet förtjänar det. Och det innebär inte att vi stänger ute någon.

Tisdagar är hittills de bästa dagarna, då vi säljer mest och då även kaféet går bäst. I dag stod jag i kassan, och kunderna kom i en lagom ström. I dag slog jag också ett personligt rekord: jag sålde det dyraste plagget hittills. Det var en brudklänning, jättevacker med påsydda pärlor. 1300 kronor ville jag ha för den, härligt! En fantastisk gåva till Erikshjälpen som någon lämnat, och ett skapligt fynd för den blivande bruden. Vi kom fram till att det var en vinn-vinn-situation, för henne som skulle gifta sig att inte behöva betala så mycket för en klänning som hon kanske aldrig mera skulle använda. 

En annan kvinna gjorde ett helt annat fynd, ett par mycket bra gummistövlar med rejäl sula och knappt använda för 55 kronor. Oj, vad andra-hand lönar sig!

Min goda vän, I, är sjuk i cancer sedan sex år. Hon bli inte bättre, men hon har levt mycket längre än vad läkarna trodde från början. Nu äter den här djävulska diagnosen upp henne inifrån, bit för bit.
Vi hälsade på i eftermiddag och fick se altanen, som hennes man byggde för några år sedan - vi behöver idéer till vår ombyggnad senare. I kan inte göra mycket nu, hon kan inte ens gå utan stöd i sitt eget hem. Under alla år har hon, trots den här jobbiga sjukdomen, kunnat hålla humöret uppe. I dag var första gången som beklagade sig för något, och det var att hon inte kan göra något utan är så beroende av hjälp från sin man.
Vi fikade och pratade om allt möjligt i tre timmar. I är en av de mest fantastiska människor jag fått lära känna. Liksom Birgit, vars begravning jag var på för några dagar sedan, är hon omöjlig att reta sig på. Varför tas de goda ifrån oss?

Var tredje lördag står jag i kassan i Erikshjälpens second handbutik i Borås, och en sådan dag var det i dag. Väldigt lugn blev den, ändå gjorde jag så mycket reklam jag kunde på Facebook. Men ett par vänner lyckades jag locka att göra sitt premiärbesök. På slutet dök också min dotter upp med två av sina barn. Vi fick en trevlig fika med nybakade bullar, och gullungarna charmade alla förstås.
Det blev inte jättestor försäljning, men så hade vi ju konkurrens av långhelg, då boråsarna åker till kusten, vårmarknad samt vackert väder. Men roligt hade vi, och vi gör vårt bästa för att locka fler att bli volontärer. Och vilka fynd våra kunder gör, vad sägs om en elektrisk potatisskalare för runt 50-lappen?

I dag var vi många som tog farväl av Birgit. Cancern tog hennes liv alltför tidigt, det tyckte vi alla som samlats till ett sista avsked - Birgits man, barn och barnbarn, hennes mamma, syskon med familjer, många vänner och arbetskamrater. Själv hör jag till den senaste gruppen, men det är 26 år sedan vi arbetade tillsammans. Genom åren har vi haft kontakt då och då, senast träffade jag henne på Friskis och Svettis, när jag skulle intervjua jympaledaren i den grupp hon deltog i. Det är bara något år sedan, och hon var sig så lik: pigg, glad och positiv. 

Själva begravningen var som Birgit själv - ljus och vacker. Musiken var så välvald, till exempel Himlen är oskyldigt blå av Ted Gärdestad. Till avskedet som tog en bra stund, eftersom vi var så många, spelades ledmotivet i Mio min Mio. Jag var glad åt min handbukett, liljekonvaljer som jag plockat på förmiddagen. Dessa blommor uppmanades vi lägga under kistan med stjälken inåt. Det blev så fint när blommorna bildade en ram runt kistan.

Middagen blev en rörande, sorgsen och glad tillställning, med tillbakablickar på Birgits liv.

Att vara med på en begravning är ett en unik möjlighet att verkligen för en stund vistas i nuet. Det lugn som man får ta del av där med plats för många tankar, ger oss som måste gå vidare styrka till det. Men det påverkar en person, det finns inte så mycket plats för andra funderingar under hela den dagen.

Hejdå Birgit, jag är så glad att jag fick lära känna dig.